Efter att Uppdrag Granskning nu skärskådat den yttersta vänsterkantens Revolutionära Fronten behöver vi åter prata om nazismen. Vi behöver prata om det politiska ansvaret.
Vill man på allvar skapa ett samhälle fritt från våld går vägen genom staten, åtminstone för oss som tror på parlamentarismen. Nu mer än någonsin måste vi peka finger mot Rosenbad. Rosenbad måste peka finger mot polisen och SÄPO. Vi behöver kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt och kunna särskilja mellan olika former av extremistiskt våld. Vi behöver ett polisväsende som åter prioriterar hatbrott, och vi måste sluta sopa polisväsendets egna problem med rasistiska uttalanden, personregister och våldsförhärligande jargong under mattan.
Efter Kärrtorp och mordförsöken 8e mars i Malmö var vi många som trodde att dessa händelser skulle bli det som fick Sverige att vakna och resa sig mot det nazistiska våldet. Ett tag, när tusentals människor samlades för att visa sin avsky, kändes det som att vi faktiskt var där. Men så hände något. Gräsrotsaktivismen stannade vid gräsrotsaktivism, valåret inleddes och mediebilden vi nu lever med målar upp tre läger:
1. Nazismen. 2. Revolutionära Fronten. 3. Alla är lika goda kålsupare.
Det säger sig självt att läger tre blir sansat i sällskapet det befinner sig i, men för alla oss som drabbas av, eller har vänner och familj som drabbas av det nazistiska våldet är det perspektivet inte ett alternativ. För det första vet vi att vänsteraktivismen och antifascismen är bred. När Janne Josefsson kallade RF för ledande inom den autonoma vänstern var det många som skrattade rakt ut. Även gråsossar.
För det andra, och för det främsta, vet vi att nazismen är det reella hotet mot människors liv. Även SÄPO erkänner att den yttersta vänsterns våld sällan drabbar tredje part. RF:s våldsutövande är förkastligt, men heller inte särskilt representativt för vänstergrupperingar utanför dem. Nazismen är ett hot mot varje rasifierad person, varje hbtq-person, varje vänsteraktivist, varje feminist och mot alla andra människor som inte passar in i den nazistiska ideologins rasbiologiska värld. Nazistiska och rasistiska ideologier och rörelser misstänks ansvara för 14 mord i Sverige och två seriemördare i Sverige (Lasermannen och Mangs). Den fascistiska och rasistiska counterjihadrörelsen och ideologierna som frodas där ansvarar för 8 mord i Oslo. 69 på Utøya.
Med detta i bakhuvudet känns kålsuparteorierna långt borta, men det som på allvar komplicerar läget är polisens och SÄPO:s förtroendekris. Efter REVA, romregister och ouppklarade nazistiska våldsdåd och mordförsök är det just de personer som står under det största nazistiska hotet som känner minst förtroende till det våldsmonopol vars uppgift är att skydda dem.
Polisen prioriterar inte längre hatbrott och den utredning som regeringen tillsatte för att möta extremistiskt våld förkastades av ett helt forskarkollektiv.
Det är absurt att ansvaret för att värja sig mot hatbrott ska läggas på civilsamhället. Det är inte jag som individ som ska bilda kedja runt barnfamiljer på en antinazistisk demonstration. Det är polisen. Men om polisen inte gör det så tvingas andra att sluta upp.
Det är när den staten och polisen brister i sitt ansvar och förlorar sitt förtroende som vi hamnar i en situation som inte bara tvingar fram det legitima självförsvaret som den absoluta majoriteten av vänsteraktivister faktiskt sysslar med, det leder också till att vi sitter med revolutionsromantiserande och testosteron-höga Revolutionära Fronten i knät.
——————————————————-
Läs även:
Anna Herdy om machokultur, RF och våld.