Dags för staten att ta ansvar för nazistiskt våld

Efter att Uppdrag Granskning nu skärskådat den yttersta vänsterkantens Revolutionära Fronten behöver vi åter prata om nazismen. Vi behöver prata om det politiska ansvaret.

Vill man på allvar skapa ett samhälle fritt från våld går vägen genom staten, åtminstone för oss som tror på parlamentarismen. Nu mer än någonsin måste vi peka finger mot Rosenbad. Rosenbad måste peka finger mot polisen och SÄPO. Vi behöver kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt och kunna särskilja mellan olika former av extremistiskt våld. Vi behöver ett polisväsende som åter prioriterar hatbrott, och vi måste sluta sopa polisväsendets egna problem med rasistiska uttalanden, personregister och våldsförhärligande jargong under mattan.

Efter Kärrtorp och mordförsöken 8e mars i Malmö var vi många som trodde att dessa händelser skulle bli det som fick Sverige att vakna och resa sig mot det nazistiska våldet. Ett tag, när tusentals människor samlades för att visa sin avsky, kändes det som att vi faktiskt var där. Men så hände något. Gräsrotsaktivismen stannade vid gräsrotsaktivism, valåret inleddes och mediebilden vi nu lever med målar upp tre läger:
1. Nazismen. 2. Revolutionära Fronten. 3. Alla är lika goda kålsupare.

Det säger sig självt att läger tre blir sansat i sällskapet det befinner sig i, men för alla oss som drabbas av, eller har vänner och familj som drabbas av det nazistiska våldet är det perspektivet inte ett alternativ. För det första vet vi att vänsteraktivismen och antifascismen är bred. När Janne Josefsson kallade RF för ledande inom den autonoma vänstern var det många som skrattade rakt ut. Även gråsossar.

För det andra, och för det främsta, vet vi att nazismen är det reella hotet mot människors liv. Även SÄPO erkänner att den yttersta vänsterns våld sällan drabbar tredje part. RF:s våldsutövande är förkastligt, men heller inte särskilt representativt för vänstergrupperingar utanför dem. Nazismen är ett hot mot varje rasifierad person, varje hbtq-person, varje vänsteraktivist, varje feminist och mot alla andra människor som inte passar in i den nazistiska ideologins rasbiologiska värld. Nazistiska och rasistiska ideologier och rörelser misstänks ansvara för 14 mord i Sverige och två seriemördare i Sverige (Lasermannen och Mangs). Den fascistiska och rasistiska counterjihadrörelsen och ideologierna som frodas där ansvarar för 8 mord i Oslo. 69 på Utøya.

Med detta i bakhuvudet känns kålsuparteorierna långt borta, men det som på allvar komplicerar läget är polisens och SÄPO:s förtroendekris. Efter REVA, romregister och ouppklarade nazistiska våldsdåd och mordförsök är det just de personer som står under det största nazistiska hotet som känner minst förtroende till det våldsmonopol vars uppgift är att skydda dem.
Polisen prioriterar inte längre hatbrott och den utredning som regeringen tillsatte för att möta extremistiskt våld förkastades av ett helt forskarkollektiv.

Det är absurt att ansvaret för att värja sig mot hatbrott ska läggas på civilsamhället. Det är inte jag som individ som ska bilda kedja runt barnfamiljer på en antinazistisk demonstration. Det är polisen. Men om polisen inte gör det så tvingas andra att sluta upp.

Det är när den staten och polisen brister i sitt ansvar och förlorar sitt förtroende som vi hamnar i en situation som inte bara tvingar fram det legitima självförsvaret som den absoluta majoriteten av vänsteraktivister faktiskt sysslar med, det leder också till att vi sitter med revolutionsromantiserande och testosteron-höga Revolutionära Fronten i knät.

——————————————————-
Läs även:
Anna Herdy om machokultur, RF och våld.

Annonser

Norra Halland, ”flicksnärta” och kommentaren som kom bort

I morse uppmärksammades jag på en krönika skriven av Kristian Alm på lokaltidningen Norra Halland. I krönikan säger han ”rått men hjärtligt” farväl till sin kollega Josefine Julén som ska börja arbeta på Expressen. Texten innehåller sedan referenser till PMS-skrik, ”flicksnärta”, ”stoppa tillbaka nappen i munnen” etc.

Texten har alldeles uppenbara problem, och för mig fortsätter texten att ha uppenbara problem även efter att man avskrivit det som ”jargong kollegor emellan” (Josefine Julén har godkänt texten på förhand och har själv inga problem med den) och även efter att man understrukit att det handlar om ”humor” och ”glimten i ögat”.

Större delen av dagen har jag försökt förklara vad jag menar över 140 twittertecken. Till sist tänkte jag att om jag förklarade mig i en artikelkommentar till krönikan kunde jag bara hänvisa alla frågor kring ”men om hon är okej med det så är det ju okej” dit.
Norra Halland förmodererar sina kommentarer, vilket jag tycker är klokt. Min kommentar slank inte igenom och chefredaktören Elisabeth Blide satte punkt för debatten. Jag antar att de till sist fick ganska många kommentarer att moderera, men eftersom det jag skrev inte fick bli offentligt genom Norra Halland skriver jag det i stället här.

Det spelar nämligen ingen roll att detta är en jargong mellan Alm och Julén. Om det är så att man vill skriva ett personligt farväl till en älskad kollega och använda sig av ett sexistiskt språkbruk kan man faktiskt skicka ett mail. Eller kanske ringa och flåsa flicksnärta i luren om man nu har sådan humor. Man måste inte publicera en offentlig krönika på en medial plattform. Hur många av Norra Hallands läsare har suttit i fikarummet och lyssnat på de så kallade gnabben mellan Alm och Julén? Går skämtet fram?

Kristian Alm har i Dagens Media försvarat sin text. Han pratar bland annat om ”genuskorrektheten”. Detta är mitt andra problem med texten. Det Alm kallar ”genuskorrekthet” kallar jag systerskap. Det handlar om att ansvara för alla de kvinnor, unga som gamla, journalister som andra, vars arbetsliv präglas av liknande sexistisk jargong. En jargong få är okej med, men som man trots magont måste stå ut med och le lite falskt och osäkert åt. Gör man inte det har man nämligen ingen humor. Gör man inte det är man nämligen pryd och förstör stämningen.
Läs det igen. Alltså offret som reagerar på den sexistiska jargongen hon utsätts för är den som förstör stämningen. Inte mannen som uttalar den.

Många gånger har jag suttit och lyssnat på vänner, kollegor och bekanta som med desperation i blicken berättat om hur vissa arbetskamrater, chefer och kursare avskriver varje åsikt de har med ett ”har du pms eller?”. Som om allt de sa var hormonellt och irrationellt.
Gå till närmaste skolgård och lyssna på vad tjejer får höra. Hur deras tankar diskvalificeras.

Vi har alla ett ansvar över dessa tongångar. Alms text förstärker jargongen och ger sexistiska gubbar, män och pojkar vatten på sin kvarn. Det blir svårare för kvinnor att hitta styrka att svara på den automatiska beskyllningen ”har du ingen humor eller?” så fort de säger ifrån.

Ännu en gång: det hade varit klokare att använda sig av varandras inkorgar. Vill man att hälsningen ska bestå kan ju ”kommer sakna dina PMS-skrik” även skrivas ned på ett mer gammaldags vykort. Kanske mer passande för den unkna tonen.

Läs även gärna Storify:n Sofia Mirjamsdotter satte ihop efter dagens Twitter-diskussioner.

Nazismen är Europas straff

Nazismen är Europas straff.
Orden är inte mina. De är Aimé Césaires, som på 1950-talet skrev texten Om Kolonialismen. Texten är ett angrepp på Europas koloniala historia och en rättfärdigad vrede mot Europas blindhet mot sig själv.
Césaire menar att varje nation som ägnar sig åt kolonialism ropar efter sin Hitler. Han menar att vi inte ska vara förvånade när nazister brukar våld på våra gator efter århundraden av rasism mot människor och nationer utanför våra egna. Kolonialismen, som av Europa betraktades som ett civiliseringsprojekt, blir oundvikligen något som i slutändan bara brutaliserar den som koloniserar.
Förr eller senare kryper våldet in i det egna landet.

Detta tänker jag på efter mordförsöken i Malmö.
Man kan anklaga Aimé Césaires text för mycket – att han aldrig riktigt lyfter antisemitismens långa europeiska historia (även om man säkert kan argumentera för att korstågen var en form av kolonialism), eller hans naiva tro på att utopin håller på att skapas i Sovjetunionen – men jag är övertygad om att hans tankar kring vad främmandegörandet och rasifieringen gör med dem som utövar dessa fortfarande är viktiga.
Césaire citerar mycket i sin text. Han lurar läsaren att tro att citaten kommer ur nazisternas partiprogram eller liknande avgrunder. Det visar sig att det mesta kommer från etablerade franska intellektuella. Inte från dem som i samtiden betraktades som nazister eller rasister, utan som med sina ord bidrog till den ideologi som kulminerade i Auschwitz.
Idag skulle vi kanske kalla det för en förskjutning av debatten.

Poängen är att främmandegörandet av andra människor förr eller senare rättfärdigar våld. Han som främmandegör deciviliserar sig själv. Han kan aldrig bidra till att civilisera andra, vilket var det koloniala projektets främsta svepskäl.

Jag tänker på Malmö. Och jag tänker på hur vi är blinda mot oss själva.
Vi har aldrig slutat att rasifiera och främmandegöra.
Nej, det handlar inte om samma ord som användes då. Nej, ingen använder sig av n-ordet i ledartexter längre. Det handlar om vad orden gör, oavsett vilka ord vi använder oss av. Det handlar om att vi har ett ansvar tillsammans och att våldsutövande nazister inte uppstår ur intet och kan inte avskrivas som enskilda galningar som bara inte fattat eller som personer som bara reagerar på ett påstått lika starkt vänstervåld.

Vi kan kalla det vardagsrasism.
Vi hör det på lunchrasten när någon muttrar om att joenvetnog hur de där romerna ofta är.
Vi kan kalla det för Irak-kriget.
Vi hör det i medier när någon säger att man gör detta för deras eget bästa.
Vi kan kalla det för integrationsproblem.
Vi ser det när fokus hamnar på dem, aldrig på oss. Istället för att prata om bostadsbrist, segregation, arbetsmarknad och utbildningspolitik pratar vi om hur de ska anpassas och hjälpas och omstöpas och omskolas. I stället för att prata om sådant vi alla ansvarar över. Sådant vi kan styra politiskt. 

Främmandegörandet skapar ett utrymme för rasistiska organisationer och partier. Förskjutningen av debatten tvättar rent deras bruna skjortor.
”Jo, men alltså en vet ju hur de där romerna är. Så lite rätt har de kanske..”
”Jo, men alltså en vet ju hur förtrycka kvinnorna är i Mellanöstern. Så vill vi inte ha det här..”
”Jo, men alltså en vet ju att de har svårt att anpassa sig. En vet ju att de kostar en massa pengar..”
”Hur mycket invandring tål Sverige?”
Rentvättningen ger utrymme till dem som inte tvekar att med kniven i hand attackera feminister bakifrån.
Men allt börjar med alla oss andra.
———————————————————————————————————————-
Aimé Césaires text finns publicerad på svenska i Skriftserien Kairos Postkoloniala Studier. Hade tyvärr inte tillgång till ett ex när jag skrev detta, därför inga direkta citat.
Har skrivit mer specifikt om Sveriges relation till kolonialism och främmandegörande här
Spana gärna in Kämpa Sverige på Facebook, och följ för guds skull alla grupper och taggar som skriker #KämpaShowan. 

Studenter är inte dumma i huvudet

Om studieval, ”incitament” och studiemedel

Hör att Borg vill sänka studiestödet med 300 kronor. Ser att högern på sociala medier tycker det är bra, eftersom det ger incitament till att inte läsa ”onödiga utbildningar”.

Jag har väldigt svårt att följa den här logiken. Kan bero på att jag själv studerat humanioraämnen i snart fem år och vet hur systemet fungerar. Personerna som talar om ”onödiga utbildningar” har en tendens att syfta på just humaniora, men de som säger det är sällan filfak:are själva.

Vad är en ”onödig” utbildning? Högern menar att en onödig utbildning är en sådan som inte leder till ett jobb. Men finns sådana? Och hur långt kan man egentligen driva en sådan tes om man vill vara konsekvent men slippa framstå som ytterst löjlig?

Högerns exhibit A: Harry Potter-kunskap.
Jag tror de flesta stött på denna. Den brukar få stå som främsta exempel för universitetens fria flummerier och parasiterande på skattemedel. Kursen heter egentligen Harry Potter och hans världar och ges av Linnéuniversitetet under sommaren på halvfart och på distans. Kursen ger 7,5 högskolepoäng. Den ska studenter inte läsa, tycker högern, för den leder inte till något jobb.

”Man kan ju inte jobba som Harry Potter-vetare, höhö”.
Nej. Men man kan jobba som bibliotekarie. Eller som bokhandlare, om man nu behöver dra ett exempel som genererar skattevinst till statskassan.
Harry Potter är en miljardindustri. Ska de som möter barn och unga i deras läsande inte få ha kompetens kring den största ungdomsbokssuccén genom tiderna?

Att som bibliotekariestudent krydda sitt CV med en Harry Potter-kurs skulle absolut kunna vara faktorn som avgör anställningsintervjun.
Ingen som bara har läst en 7,5 poängskurs får ett kvalificerat jobb. Inte ens om man har läst 7,5 poäng ekonomi. Det är kombinationen av poängen som avgör. Det är examen som avgör. En kandidatexamen är 172,5 poäng exklusive Harry Potter-kursen.

På sätt och vis tydliggör dessa diskussioner högerns inkompetens när det kommer till högskolestudier. Det är helt okej att inte ha pluggat, och det är helt okej att inte veta hur plugget ser ut för studenterna. Vad som inte är okej är att utan kunskap börja peta i högskolan och i studenternas liv under förevändningen att studenterna själva inte vet vad de sysslar med.
( Det är dessutom något ironiskt med att högern hackar på just miljardindustrin Harry Potter, i stället för säg Stockholms Universitets avancerade 7,5 poängare om Gilles Deleuzes estetik. Men, ni vet. Finkultur. Bäst att inte ifrågasätta.)

Studenter är inte dumma i huvudet. Alla vill överleva. Majoriteten av människorna är långsiktiga när det kommer till livsval. Människan är i regel rationell. Det är inte lätt att plugga, och avkastningen är minimal. Varför skulle jag läsa något som leder till en återvändsgränd för att casha in runt 8000 kronor i månaden för att sedan behöva betala tillbaka de pengarna och till sist inte ha något att leva på alls?

Att läsa olika 7,5 poängskurser ger chans till breddning, fördjupning och specialisering. Kanske gör man det utöver sitt program. Kanske gör man det efter examen, kanske bakar man, som jag, in dem i sin examen. Vissa läser korta grundkurser för att lära sig någonting, men samtidigt ta en paus från ett mer stenhårt teoretiskt pluggande. Sådant kan avgöra huruvida man till sist orkar ta ut en examen över huvud taget eller inte.
Alla studenter räknar ut vad som är bäst för dem i det långa loppet. Alla studenter tänker på den framtida arbetsmarknaden, även humanister.

Problemet när det kommer till humaniora, precis som när det kommer till alla andra sektorer av arbetsmarknaden, är att staten omöjligt kan spå branschernas framtid. Branscherna kan knappt göra det själva. Om vi visste att finanskrisen skulle slå till, skulle vi alls satsat på de mest konjunkturkänsliga delarna av arbetsmarknaden?
När det kommer till kunskap kring arbetsmarknaden för humanister hör studenterna till de främsta experterna. Staten däremot, har noll koll, vilket egentligen är katastrofalt i sig.
Som mest tydligt blir det när jag som konstvetare diskuterar min arbetsmarknad. Fascinerande ofta får man höra att det varken finns pengar eller framtid för mig. Fascinerande sällan tänker människor, och av någon märklig anledning främst högern, på den enormt konjunkturokänsliga och lukrativa konstmarknaden. Konsten är en mångmiljardindustri. Vad kostar det att köpa en Munch, nu igen?
Ute i den stora vida världen är det för övrigt inte ovanligt att diverse bolagschefer sitter med några kurser idéhistoria, historia eller filosofi i ryggsäcken. Utbildning och allmänbildning har ett egenvärde, men kan definitivt också generera vinst.
Bildningsförakt däremot, leder aldrig till tillväxt.

Slutligen: Om högern nu tänker driva att studenter är dumma i huvudet och att pappa staten behöver gå in för att disciplinera kidzen låter Kafkabloggen hälsa ett lycka till med det budskapet i valrörelsen.  
Alla vi andra kan i stället ägna oss åt att utradera myten om de onödiga utbildningarna.

#fittstim och ansvaret

Följande är en text om Belinda Olsson, Fittstim – Min Kamp och om att ta lite förbannat ansvar för det man gör. 

På Etnografiska Museet i Stockholm finns en monter som hör till utställningen ”Nordamerikas indianer”. Montern står i ett litet lila rum i själva utställningsrummet. Ingången är täckt av ett sensuellt svart fransdraperi. Mellan fransarna kan man skönja montern. Draperiet silar ut spotlightljusen som lyser upp föremålen inuti. Man närmar sig det lilla lila rummet från höger. Det första som möter besökaren är därför den högra sidans utställningstext om schamanism. Över fransdraperiet står ”Kraftfulla föremål”.
Redan här har du antagligen lockats in och särat på fransarna. Men om du skulle väntat lite och läst den lilla utställningstexten till vänster om montern, hade du fått reda på att många indianstammar är starkt emot att dessa föremål alls visas på etnografiska museer. Det är heliga saker som ska vördas och användas, inte ställas ut i ett land långt borta. Därför låter Etnografiska Museet hälsa att besökaren själv vår välja om hen ska trotsa stammarnas vädjan och kliva in bakom draperiet eller inte (ett meddelande man sannolikt inte nås av förrän efter att man redan kikat in). Etnografiska frånsäger sig allt ansvar.

Det här tänkte jag på efter att ha sett Belinda Olssons program Fittstim – Min Kamp samt efterföljande SVT Debatt. Till skillnad från Etnografiskas samlingar och utställningspraktik vilar inte programmet på ett kolonialt arv (inte direkt, iaf), men det ligger något liknande och skaver. I SVT Debatt säger Gudrun Schyman något i stil med ”Men låt detta vara din personliga betraktelse av feminismen” till Belinda Olsson, något jag tolkar som ett mycket diplomatiskt sätt att markera att Olsson är ute och cyklar.
Men det är ändå här vi hamnar. Att alla har rätt till sin bild, och att alla får prata fritt och att det vi säger på något vis bara hänger i luften och så får åskådarna själva välja om man ska lyssna på det som sägs eller inte – Gå bakom fransdraperiet eller låta bli.
Som om ingenting vi säger påverkar något eller någon annan. Vi frånsäger oss ansvaret. Det ligger ju hos åskådaren. Som om det alls fanns något val på riktigt. Som om man själv aktivt inte gör något bara genom att ställa upp just det här valet och som om det inte kan ske på någons bekostnad.
Visst. Alla har rätt till sin bild. Men alla vi andra som tycker Belinda Olssons bild av feminismen är förvrängd kommer inte få tre timmar SVT prime-time för våra perspektiv. Lika lite som Nordamerikas indianer får göra en utställning om nordeuropéer på Etnografiska Museet i Stockholm.

Och så slutligen: Vad gör Belinda Olssons bild? På vems bekostnad? I dagens Metro säger Olsson att de medvetet formulerat sig provocerande. På vems bekostnad, Belinda? På kvinnohatarnas, eller på de feministiska aktivister som ständigt blir bespottade? På Avpixlat-trollens eller på trans*personers?
Vad sker med högstadietjejen som just fått sina genusglasögon när hennes klasskamrater får vatten på sin antifeministiska kvarn? Hon som inte har någon medial plattform? Hon som inte har ett nätverk som skyddar henne?
Vad sker med trans*personen på gymnasiet som just nu bara vill känna sig trygg i sitt vardagsliv?

Vi måste göra oss kvitt idén om att vi handlar och talar i ett vakuum. Vi måste ta ansvar. Sluta gömma oss bakom åskådaren när vi så uppenbart sparkar nedåt; vare sig de vi sparkar på är koloniserade stammar eller feminister med inkorgarna fulla av våldtäktshot.

——————————————————————————–
Andra texter på ämnet:
Sara Abdollahi på SVT Debatt
Marimba Roney på Aftonbladet Debatt
Moa Svan på Aftonbladet Debatt

PS: Betraktar detta som mitt bidrag till veckans bloggutmaning på Feministisk Agenda.

Gabriella Bark och hur Nyheter24 tjänar pengar på mitt människovärde

20131124_194925

Det här inlägget handlar inte om Gabriella Barks krönika om ”grottmän”. Det här inlägget handlar om Nyheter24, SVTDebatt och alla andra forum där människovärdet relativiseras. Jag hade inte ens tänkt skriva om det här egentligen. Inte förrän Nyheter24:as chefredaktör gick ut med nedanstående på Twitter. Och nu får det vara nog.

henrike

First things first: Nej, det är inte okej att ge sig på Bark. Näthat och hot har vi fått nog av. Helt med på noterna där. Kritik mot innehållet för all del, men ta ansvar för att inte skjuta dig själv och jämställdhetskampen i foten genom att ge tusan i att misskreditera Bark genom att använda dig av kvinnohat som medel (dvs hat, hot, kommentarer som har med utseende att göra). Jag tror de flesta fattar det, så this goes bara to you som inte redan gjort det.
Nu till saken:

”Den här debatten är viktig”.
Viktig för vem? Viktig för mig? Viktig för samhället? Viktig hur? Vem vinner på att den här diskussionen förs? Vem vinner på våldtäksromantik? Vem vinner på machoideal som bevisligen bidrar till ökad psykisk ohälsa hos män, mindre rätt till hemmaliv och familj, misstänkliggöranden när de söker arbete inom vård och förskola? Vem vinner på kvinnor utan röst, talan och makt?
Exakt vart ska den här diskussionen ta oss?

Jag kan inte, inte med en minsta millimeter, komma fram till något annat än att den här debatten bara är ”viktig” för Nyheter24. Precis som SVTDebatts vansinniga koncept kring att diskutera rätten till abort eller ämne x som direkt är riktat mot en specifik grupps rättigheter är ”viktigt” för dem. Det handlar om att synas. Det handlar om att få visningar, tittare och sådana där famösa ”klick” som man hört så mycket om.
Det är helt enkelt så man tjänar pengar.

En idiotisk artikel kan få ett enormt genomslag, och vi är alla medspelare i den här smutsiga leken. För det är vi på motståndarsidan som delar, debatterar, kritiserar och delar igen. Det är vi som skriver blogginlägg och länkar och genererar läsare till personer som Gabriella Bark. Om man inte har ork nog att leta reda på någon som Jonas Hassen Khemiri som kan skriva en fysiskt drabbande samtidsskildring om strukturell rasism är Bark-texter den enklaste vägen till de sociala mediernas förlovade land.

Med det sagt ger jag mig nu in i debatten, såsom Henrik bett mig att göra. Men jag tänker inte mejla honom. Jag tänker nämligen inte låta Nyheter24 tjäna ett enda jävla klick till på den storm de skapat för sin egen vinnings skull. Det är här vi måste sätta ned foten. Nog nu.

Inte en enda gång till ska ett mediehus få tjäna pengar på att lyfta fram texter och inlägg som diskuterar mitt fundamentala värde som människa. Inte en enda gång till ska ett mediehus få tjäna pengar på att relativisera min rätt till goda livsmöjligheter på grundval av hur min kropp ser ut och uppfattas. Inte en enda jävla gång till ska en bloggare kunna tjäna sitt levebröd på att förminska mig och min rätt att välja att leva och älska som jag vill.

Jag går ur den här leken nu. Jag är inte till salu. Mina medsystrar är inte heller till salu. Och allra minst av alla är det Henrik Eriksson, vit, manlig chefredaktör på Nyheter24 som har rätt att sälja dem. Mina bröder är inte heller till salu. Mina rasifierade syskon är inte till salu av SVTDebatt som sätter spinn på debattartiklar som diskuterar deras rätt att befinna sig i det här landet baserat på hur många kronor de potentiellt kan leverera till statskassan.
Henrik Erikssons lön ska inte betalas genom kapitalisering på sexism, rasism, homo- eller transfobi.

När någon nu vill säga att målet helgar medlen, och att vi/de måste sprida skit för att få in pengar för att sprida goda saker svarar jag: Man kan inte läsa ut en bok genom att riva ut sidorna.

När någon nu vill säga att jag förespråkar censur och att ”vi faktiskt har yttrandefrihet i det här landet” svarar jag: Posta vad ni vill, men tro inte att ni kommer tjäna pengar på att jag läser eller delar det längre. Det finns nämligen ett verktyg att komma runt det.

Unvis.it, komplett med pedagogisk hemsida om användningen.
Används rimligtvis inte om man vill sprida bra grejer. Används rimligtvis with care.
Vet inte om det är lagligt, men det här är mitt motstånd.
Det här är där jag sätter gränsen.
Nog nu.
Jag är inte till salu.

Vad krävs för att du ska ta till dig någon annans berättelse? Om att inte låta sin egen historia stå i vägen för andras.

Två historier har skrivits i dag, eller har börjat skrivas i dag, vars relevans jag inte nog kan understryka. Det handlar delvis om Kawa Zolfagarys text om hur och varför han kom att byta namn från Hajier till det namn vi i dag känner honom under. Det handlar också om den historian som börjat skrivas under #minflykt på Twitter, där människor delar sina berättelser om vägen till Sverige.

Jag använder begreppet historia av en anledning. Långt i efterhand brukar nämligen historieämnet börja intressera sig för så kallade minoriteters historia. Nu, 70 år efter andra världskriget, finns till exempel forskning om judarnas historia i Sverige. Vi kan, om vi letar eller har tur med undervisningsmaterial i grundskolan, läsa om samernas historia i Sverige. Kvinnohistoria etablerades som ämne på 70-talet. Jag vill inte här mena att det finns någon särskild och enskild invandrarhistoria att skriva, jag tror det är mer komplicerat än så. Min poäng är i stället att de berättelser vi nu hör är en del av oss alla och en del av det här landet. #minflykt öppnar upp för att vi idag, inte efter 70 år av efterklokhet, kan ta till oss de berättelser som betyder enormt mycket för både individ och samhälle. Att göra ”andra” människors berättelser till en del av ”oss” är att humanisera de grupper som nu berättar. I främlingsfientliga tider är det exakt vad samhället behöver, och vi måste kunna sätta det i relation till oss själva.

Jag antar att det är alldeles för lätt att slå ifrån sig andra människors verkligheter. #minflykt fylls, i vanlig ordning, även av ironiserande och hatfyllda rasister. Jag förutsätter att Zolfagarys text möts, förutom med kärlek, också av människor som underkänner hans känslor och erfarenheter med ett ”det var väl inte så farligt. Ingen kan uttala mitt namn heller, och jag gnäller inte”.
Själv heter jag Häyrynen i efternamn. Ingen i Sverige har någonsin kunnat uttala det. Y blir U i Finland. Det uttalas Häurunen, och i takt kan man få tänka att allt efter Hä låter lite mullrande. Jag får alltid bokstavera mitt namn för myndigheter. Den här erfarenheten skulle kunna få mig att diskvalificera Zolfagary, men det är här jag menar att vi måste kunna sätta andra människors berättelser i relation till oss själva och till samhället vi lever i. Det finns faktorer som gör det lättare för vissa än för andra. Klass till exempel. Just i mitt fall handlar det om kropp. Det finns ingenting i min kropp som kan rasifieras. Jag pratar som en svensk, går som en svensk, har gröna ögon och råttfärgat hår. Jag bryter inte ens på finska. Jag tvingas inte leva i ett främlingsskap som definierar hela mitt liv. Och finns det en invandrarhierarki (vilket det uppenbarligen gör eftersom Sverigedemokrater knappast vill kasta ut alla nordbor) så står finnar knappast långt ned på den listan. Poängen är så klart att detta handlar om någonting mycket större, svårare och värre än namnuttal. Det handlar om strukturell rasism.
Att verkligen lyssna och känna med en annan kräver att man förstår att världen inte är objektiv och fast förankrad för alla människor som lever i den. Det kräver också att man ser sina egna privilegier och ser att vissa historier får definiera verkligheten framför andra. Kan du i, och med, din kropp identifiera dig med den historia du läser i grundskolan? Då kan du också räkna med att det finns exkluderade historier som du måste ta till dig och höra för att alls förstå.

Vi måste läsa mer. Kulturen är den enklaste vägen in i andra människors huvuden och själar. Att följa en fiktiv karaktär i en skönlitterär bok tvingar en att internalisera den personens verklighet. Det hjälper oss att förstå att det faktiskt finns andra verkligheter att ta till sig. Verkligheter som alltså också är just verkliga. Inte fiktiva.
Det är knappast så enkelt, men jag tror ändå att en stor del av anledningen till att främlingsfientlighet går att hitta hos män i högre utsträckning än hos kvinnor beror på att män läser mindre skönlitteratur. Läsande handlar såklart också om klass.
Jag har en fast tro på människors inlevelseförmåga och fantasi, och jag tror det är dessa egenskaper som kan få oss att leva tillsammans i gemenskap. Det är så vi kan se med fler ögon än två, och bygga ett samhälle för alla bortom diskriminering. Det är så vi kan genomskåda makten och bryta upp förtryck. Det är så vi kan samla argument för exempelvis en human migrationspolitik. Därför måste allt som gynnar inlevelseförmågan uppmuntras.

Jag kan inte bidra med någonting till #minflykt. Inte mer än denna uppmaning till att på allvar läsa och känna med en annan. Jag vill också att du som har barn uppfostrar läsande människor, särskilt om du har söner. Jag antar att man gör det enklast genom att läsa själv.
Sist vill jag också varna för att låta sin egen historia bli ett hinder för att ta till sig en annans. Många verkligheter samexisterar, och jag är övertygad om att vi kan ha mer än en tanke i huvudet samtidigt. Min mamma har genom hela min uppväxt återupprepat samma mening till mig:
”Lotta, glöm inte att du också är invandrare.”
Syftet har varit gott. Att lära mig att inte främmandegöra någon på grundval av hudfärg eller brytning. Men när det kommer till att skärskåda sig själv och sin plats i en samhällshierarki blir huden och kroppen ofta den springande punkten. För att öppna mig för andra och se vilken roll jag själv tvingas spela i ett samhälle präglat av rasistiska strukturer har jag därför sedan några år tillbaka ett nytt svar till min mor:
”Nej, mamma. Men jag är också vit.
Därför finns det ingenting i mig som automatiskt skulle kunna få mig att förstå en flykt från krig och förföljelse till ett land där man för evigt tvingas förhålla sig till att ens kropp ses som ett andra och som något avvikande.
Därför måste jag också lyssna.