Kafkabloggen resonerar kring internationella kvinnodagen, könsroller, patriarkatet och feministisk kamp.
(Och nej. Jag vill inte slå karlar i huvudet med stekpannor eller brödkavlar. Jag är ingen manshatare, och mina feministiska ställningstaganden har ingenting med mitt sexliv att göra.)
Sådär. Efter en mycket kort ingress ska Kafkabloggen försöka göra samhällsdebatten en tjänst igen.
Kvinnodagen firas på många olika sätt i världen. Ryssland firar sina kvinnor med blommor, pompa och ståt, medan Sverige i de flesta fall inte ens plockar ett vide till sin käresta. I stället berättar löpsedlarna senaste nytt om jämställdheten i Sverige, föreläsare redovisar rapporter och professorer upplyser om senaste genusnytt. Debatten blossar upp (om så bara för en kväll) och mången karl sitter bakom tangentbordet vid kommentatorsfält och gastar: “Det är nog nu. Lägg av. Ni har gått för långt. Det är faktiskt synd om oss också!”.
Därefter följer en upprabbling om varför det är synd om männen, och varför feministerna borde gräva ned sig i stället för att försöka “utrota karlar tills ölbryggerierna gått i konkurs”. Exempel på syndhetsfaktorer:
Kvinnor vinner 9 av 10 vårdnadstvister, kvinnor har rätten till känslor; de får gråta, det får inte män, något som skulle ge en fingervisning till orsaken bakom mansdominerad självmordsstatistik. Dessutom kan man hitta någon sorts feministkonspiration på skolorna, då pojkarna, trots att de får högre betyg tjejerna på nationella prov, i slutändan ändå förlorar betygskampen.
Så, tror ni nu att jag kommer att bestrida ovanstående syndhetsfaktorer? Nä. I sådana fall skulle vi ju fastna i en traditionell jantelagstävling om vem man behöver fälla flest tårar över. Istället behöver vi ta debatten ovanifrån.
Den feministiska kampen gäller förstås inte bara kvinnor. Sedan rösträtten vunnits och kvinnor fick ta del av arbetslivet har en feminism med ett helhetsperspektiv fått ta plats. Denna rör båda könen. Det är ingen hemlighet att kvinnor fortfarande får en andraplats i mansdominerade samhällen (löner, värde, självbild, krav etc etc), men könsroller är ingenting bara vaginabärare fastnar i.
Att kvinnor har makten över känslo- och familjelivet medan männen lämnas utanför är en del av samma problem som att kvinnor fortfarande får lägre lön än män. Man skulle kunna säga att det är två sidor av samma mynt, och för att dra metaforen vidare skulle man kunna lägga till att det är just det mynten feminismen vill krossa.
En definition är på sin plats innan avrundning. I mina läger brukar vi säga att feminism inte är ett idealsamhälle eller på det sättet en ideologi, utan ett verktyg. Feministen är den som erkänner att det finns strukturer (dvs något som är inbyggt i vår kultur) som leder till ett ojämlikt samhälle. Genom att erkänna problemet, kan man också hitta sätt att bemöta det på. Själv tror jag på mäns och kvinnors lika möjligheter. Jag tror inte att det finns något biologiskt som hindrar kvinnor från chefsposter och män från att arbeta på dagis.
En sak att spinna vidare på senare, nu när vi väl etablerat att män och kvinnor inte är varandras motpoler i ett krig där den ena måste offras för den andras skull, är förstås den moderna synen på feminismen. Är vi färdiga? Och om inte, vilka problem återstår?
Som en inledning till framtiden vill jag därför säga: Att ge kvinnor rösträtt var bara att erkänna deras mänskliga värde. Det jämställda kvarstår.
