Debatt med Belinda Olsson
Kafkabloggen kommenterar populist-tv på SVT. Helt makalöst att det där programkonceptet fortfarande är kvar. 50 pers i en studio, alltid en liberalbloggare som skriker högst, alltid rabiata morsor som inte vågar släppa ut sina barn på gatan själva, alltid rättshaverister. Etc, Etc, Etc. Nuff said.
Akvareller och tusch. A4.
Publicerat i Kultur
Kafkabloggen resonerar kring internationella kvinnodagen, könsroller, patriarkatet och feministisk kamp.
(Och nej. Jag vill inte slå karlar i huvudet med stekpannor eller brödkavlar. Jag är ingen manshatare, och mina feministiska ställningstaganden har ingenting med mitt sexliv att göra.)
Sådär. Efter en mycket kort ingress ska Kafkabloggen försöka göra samhällsdebatten en tjänst igen.
Kvinnodagen firas på många olika sätt i världen. Ryssland firar sina kvinnor med blommor, pompa och ståt, medan Sverige i de flesta fall inte ens plockar ett vide till sin käresta. I stället berättar löpsedlarna senaste nytt om jämställdheten i Sverige, föreläsare redovisar rapporter och professorer upplyser om senaste genusnytt. Debatten blossar upp (om så bara för en kväll) och mången karl sitter bakom tangentbordet vid kommentatorsfält och gastar: ”Det är nog nu. Lägg av. Ni har gått för långt. Det är faktiskt synd om oss också!”.
Därefter följer en upprabbling om varför det är synd om männen, och varför feministerna borde gräva ned sig i stället för att försöka ”utrota karlar tills ölbryggerierna gått i konkurs”. Exempel på syndhetsfaktorer:
Kvinnor vinner 9 av 10 vårdnadstvister, kvinnor har rätten till känslor; de får gråta, det får inte män, något som skulle ge en fingervisning till orsaken bakom mansdominerad självmordsstatistik. Dessutom kan man hitta någon sorts feministkonspiration på skolorna, då pojkarna, trots att de får högre betyg tjejerna på nationella prov, i slutändan ändå förlorar betygskampen.
Så, tror ni nu att jag kommer att bestrida ovanstående syndhetsfaktorer? Nä. I sådana fall skulle vi ju fastna i en traditionell jantelagstävling om vem man behöver fälla flest tårar över. Istället behöver vi ta debatten ovanifrån.
Den feministiska kampen gäller förstås inte bara kvinnor. Sedan rösträtten vunnits och kvinnor fick ta del av arbetslivet har en feminism med ett helhetsperspektiv fått ta plats. Denna rör båda könen. Det är ingen hemlighet att kvinnor fortfarande får en andraplats i mansdominerade samhällen (löner, värde, självbild, krav etc etc), men könsroller är ingenting bara vaginabärare fastnar i.
Att kvinnor har makten över känslo- och familjelivet medan männen lämnas utanför är en del av samma problem som att kvinnor fortfarande får lägre lön än män. Man skulle kunna säga att det är två sidor av samma mynt, och för att dra metaforen vidare skulle man kunna lägga till att det är just det mynten feminismen vill krossa.
En definition är på sin plats innan avrundning. I mina läger brukar vi säga att feminism inte är ett idealsamhälle eller på det sättet en ideologi, utan ett verktyg. Feministen är den som erkänner att det finns strukturer (dvs något som är inbyggt i vår kultur) som leder till ett ojämlikt samhälle. Genom att erkänna problemet, kan man också hitta sätt att bemöta det på. Själv tror jag på mäns och kvinnors lika möjligheter. Jag tror inte att det finns något biologiskt som hindrar kvinnor från chefsposter och män från att arbeta på dagis.
En sak att spinna vidare på senare, nu när vi väl etablerat att män och kvinnor inte är varandras motpoler i ett krig där den ena måste offras för den andras skull, är förstås den moderna synen på feminismen. Är vi färdiga? Och om inte, vilka problem återstår?
Som en inledning till framtiden vill jag därför säga: Att ge kvinnor rösträtt var bara att erkänna deras mänskliga värde. Det jämställda kvarstår.
Publicerat i Politik
Så efter mycket om och men är dagen här. Kafkabloggen blev offentlig efter sin flytt.
Jag ska väl hålla det här kort egentligen. Metrobloggen behövde ersättas av något reklamfritt, och vips så hamnade jag här. WordPress erbjuder rejält många fler möjligheter som jag förstås försöker utnyttja.
Några nya grejer; någorlunda vettig sida med (ovettig) information om bloggen och mig, korta länklistor som jag väl lär fylla på allt eftersom, samt en lista över senast lästa böcker.
Färdig med bygget är jag förstås inte, men det är kul att pilla på de sista bitarna och komma på funktioner som kan komma att behövas.
Kafkabloggen har med flytten också mer eller mindre lämnat den bredare politiken, och lär hädanefter främst fokusera på kultur och undertecknads poesi. Politiken hittas istället på SSU Norrköpings blogg , där jag hoppat in som skribent den senaste tiden. Kan självklart inte garantera att det blir politikfritt här. Vid närmare eftertanke så är det överhuvudtaget inte särskilt troligt. Förutom det faktum att kulturen gärna handlar om politik på ett eller annat sätt, så passar väl klyschan ”allt är politik” ganska väl in här.
Nog om det.
Jag hoppas du hittar något läsvärt här, och jag hoppas förstås att du stannar. Krav? Nä.
Tills vidare; ta en internet-cupcake, njut, och spana runt. Ett antal inlägg, eller ja, många, har redan ramlat in här.
/Lotta Ilona, Kafkaspöket.
Ps. Okej. Ett krav; kommentera i den mån du kan.
Publicerat i Betraktelser
Thatcher är ond, har jag fått höra ett antal gånger det senaste halvåret i vissa specifika sammanhang. En konstnärs jobb blir i bland, för att inte säga ofta, att bekräfta vissa teser.
Visst är det finurligt att jag konstant tenderar att länka till Aftonbladets kulturskribenter häromkring, men Andres Lokkos krönika om Thatchers inverkan på Storbritanniens kultursektor är läsvärd. (Kan till och med vara så att jag är beredd att omvärdera mina åsikter om Aftonbladets kulturdel inom en snar framtid.)
Det ligger ironi i att det rödvinsvänstern (dvs kulturarbetare) främst har hatat, ofta också har kommit att bli det som närt sektorn på ett eller annat sätt. Här i ligger till exempel en ganska spännande koppling mellan kapitalism och konst. I renässans-Italien skapades den modernare konsthandeln genom ärkekapitalisterna Medici, som genom att köpa konst, också försökte att köpa sig fria från synd. Logiskt nog gick förstås den handeln ut på att betala konstnärer att pryda olika religiösa byggnader. (Och jo, att vara bankman, ergo kapitalist, var på den gamla goda tiden en synd. De hade till och med en alldeles egen plats i en av helvetets grader.)
Undertecknad kan väl åtminstone minst säga att det var jävligt synd att Thatcher själv inte anammade samma tro.
Publicerat i Kultur
Moralismen piskar konstens fortsatta utveckling medan lågkonjunkturen stryper konstförvaltningen.
Martin Aagård krönikerade om ett ytterligare ”gränsöverskridande” (enligt skolan själv) konsprojekt från Konstfack, nu när folk bara refererar till psykakuten och vandalismen som lustiga anekdoter ur konstnärernas pretantiösa, galna, värld.
Denna gång handlar det om upphovsrätt och den första elev genom tiderna som hindrats från att använda sig av samplat material till sitt verk inför vårutställningen. Moralpanik råder på den en gång så framstående konsthögskolan. Jag trodde aldrig att konstnärerna själva skulle börja vandalisera post-modernismen och konstens fortsatta utveckling. Skam och vanära! Och konstruktivare än så blir det faktiskt inte i dag. Jag är mest förvånad.
Fortsatta misslyckanden för kultursverige, eller snarare kommunen Norrköping, torde i dagsläget vara nedläggningen av Konstforum (där undertecknad deltog i sin första utställning), och Stadsmuseumets ovissa framtid. Förestående gör mig mest deprimerad. Tyvärr råkar jag vara såpass bevandrad i politik/ekonomi vs kultur att hela situationen bara är ett nervgnagande, obestridligt, faktum. Det spelar ingen roll hur många stenar man skulle kasta, eller vem man skulle gisslanta. Man kan inte trolla fram skattepengar genom raseri eller våld.
I apatin tror jag inte på mirakel, så donationer till kommunen från snälla, rika, borgare lär vara uteslutet. Under rådande omständigheter tycker jag synd om kulturpolitikerna. Själv hatar jag ekonomiska pussel. Snacka om hjälplöshet.
Någonstans håller jag ändå tummarna. Hoppet är inte utbränt för Stadsmuseumets del. Någon nämnde fågel Fenix i dag. Kanske är det så det kommer bli. Ur askan. En negativ jävel skulle här säga att fågel Fenix är en myt. Håll käft!, säger jag till dig i brist på bättre uttryck.
6 April 2009.
Börjar tro, att allt jag kan om kärlek, är sådant jag läst mig till.
För misstag, tycks jag inte kunna lära mig av.
Försökte mäta en pojkväns hjärta en gång.
Bad honom att stå still och hålla siffror i minnet,
medan jag gav mig i kast med ekvationer,
och vår relations gyllene snitt.
Trodde jag fann svaret där.
Nästa gång jag kalkylerade,
så stämde ingenting.
Sedan försökte jag hitta våra namn
mellan raderna
i pocketböcker.
Men när jag försökte förklara,
blev han döv, pillade i sitt hår och
såg bort mot horisonten.
”Det ska kännas som för Isolde”
sa jag.
Men han,
orkade inte ens ta fram
sitt uppslagsverk.
Publicerat i Lyrik
6 April 2009.
Skulle jag ha haft en syster
så skulle jag ha sovit underst.
Gömt mig bland lakan, pillat på mörkret,
försökt skrämma henne och sagt att:
”monstret här är verklighet”,
Under sin himmel av lysande plaststjärnor
skulle hon se ned på min kropp;
lik en prick i Pacman,
och vänta på den dag
då världen slukar mig hel.
För jag vet vad hon tänker.
Jag vet vad hon tänker.
Det är jag som håller i det hon gömmer.
Det är jag som smeker det hon glömmer.
Jag är den papperskorg hon kastat
sina misslyckanden i.
Och den dag hon fyller 20 år,
då hon försöker somna i en älskads famn,
ligger jag kvar i mörkret
och nynnar visor från hennes barndom.
Så att hennes öron blöder.
Så att hon alltid minns.
Den svarta bädd jag sover i,
är faktiskt en del av dig.
Det du göder mig med;
Alla dina besvikelser,
Spyr jag sedan ut över dig.
För så bakfull kommer du att ha fått mig.
Publicerat i Lyrik
5 April 2009
Dedikerad Snusmumriken.
Jag vill kunna säga till dig
att på bussen
sitter han längst bak
och kurar ihop sig.
Att han funnit en vrå
varifrån han tyst kan se sin älskade;
dig, då du kliver på.
Att på natten är han nära;
sökandes dig
och din ensamhet
och din sorg att bära
åt dig.
Och när klockan slår tolv
försöker han dra upp dig
där du ligger och kramar ditt golv.
Men jag kan inte vara någon tröst.
Hjälplösheten gör mig handikappad,
och bryter min röst.
Så allt jag kunde säga var:
”jag är så hemskt ledsen”.
Publicerat i Lyrik
15 November
Jag biter mig fast vid min ensamhet
”Den är det enda jag har,
ni ska aldrig få ta den ifrån mig!”
Önskar att du kunde se mig nu;
såhär bar mentalt.
Det är en spricka i min fasad,
så nu kunde du komma nära.
Sticka dina fingrar i revan
och kanske ta dig ända in.
Om jag kunde erkänna
att jag lider
skulle du älska mig då?
Vårda min svaghet,
kyssa mina brister.
säga:
”Hej!
jag orkar inte heller
gömma mig mer.”
Publicerat i Lyrik
11 November 2008:
Någon som kanske ser mig;
Plötsligt hör jag till och
jag slutar vara en främling
Även jag gör fotspår i sanden
Även jag landar på jorden och hon säger:
”Välkommen. Du är sen.”
Såhär mycket människa har jag aldrig varit.
Publicerat i Lyrik
