Kafkabloggen på riktigt.

Så efter mycket om och men är dagen här. Kafkabloggen blev offentlig efter sin flytt.

Jag ska väl hålla det här kort egentligen. Metrobloggen behövde ersättas av något reklamfritt, och vips så hamnade jag här. WordPress erbjuder rejält många fler möjligheter som jag förstås försöker utnyttja.
Några nya grejer; någorlunda vettig sida med (ovettig) information om bloggen och mig, korta länklistor som jag väl lär fylla på allt eftersom, samt en lista över senast lästa böcker.

Färdig med bygget är jag förstås inte, men det är kul att pilla på de sista bitarna och komma på funktioner som kan komma att behövas.
Kafkabloggen har med flytten också mer eller mindre lämnat den bredare politiken, och lär hädanefter främst fokusera på kultur och undertecknads poesi. Politiken hittas istället på SSU Norrköpings blogg , där jag hoppat in som skribent den senaste tiden. Kan självklart inte garantera att det blir politikfritt här. Vid närmare eftertanke så är det överhuvudtaget inte särskilt troligt. Förutom det faktum att kulturen gärna handlar om politik på ett eller annat sätt, så passar väl klyschan ”allt är politik” ganska väl in här.
Nog om det.

Jag hoppas du hittar något läsvärt här, och jag hoppas förstås att du stannar. Krav? Nä.
Tills vidare; ta en internet-cupcake, njut, och spana runt. Ett antal inlägg, eller ja, många, har redan ramlat in här.

/Lotta Ilona, Kafkaspöket.

Ps. Okej. Ett krav; kommentera i den mån du kan.

Järnladyn i kultursmeten

Thatcher är ond, har jag fått höra ett antal gånger det senaste halvåret i vissa specifika sammanhang. En konstnärs jobb blir i bland, för att inte säga ofta, att bekräfta vissa teser.

Visst är det finurligt att jag konstant tenderar att länka till Aftonbladets kulturskribenter häromkring, men Andres Lokkos krönika om Thatchers inverkan på Storbritanniens kultursektor är läsvärd. (Kan till och med vara så att jag är beredd att omvärdera mina åsikter om Aftonbladets kulturdel inom en snar framtid.)

Det ligger ironi i att det rödvinsvänstern (dvs kulturarbetare) främst har hatat, ofta också har kommit att bli det som närt sektorn på ett eller annat sätt. Här i ligger till exempel en ganska spännande koppling mellan kapitalism och konst. I renässans-Italien skapades den modernare konsthandeln genom ärkekapitalisterna Medici, som genom att köpa konst, också försökte att köpa sig fria från synd. Logiskt nog gick förstås den handeln ut på att betala konstnärer att pryda olika religiösa byggnader. (Och jo, att vara bankman, ergo kapitalist, var på den gamla goda tiden en synd. De hade till och med en alldeles egen plats i en av helvetets grader.)
Undertecknad kan väl åtminstone minst säga att det var jävligt synd att Thatcher själv inte anammade samma tro.

Fler käppar i hjulet för konsten

Moralismen piskar konstens fortsatta utveckling medan lågkonjunkturen stryper konstförvaltningen.

Martin Aagård krönikerade om ett ytterligare ”gränsöverskridande” (enligt skolan själv) konsprojekt från Konstfack, nu när folk bara refererar till psykakuten och vandalismen som lustiga anekdoter ur konstnärernas pretantiösa, galna, värld.
Denna gång handlar det om upphovsrätt och den första elev genom tiderna som hindrats från att använda sig av samplat material till sitt verk inför vårutställningen. Moralpanik råder på den en gång så framstående konsthögskolan. Jag trodde aldrig att konstnärerna själva skulle börja vandalisera post-modernismen och konstens fortsatta utveckling. Skam och vanära! Och konstruktivare än så blir det faktiskt inte i dag. Jag är mest förvånad.

Fortsatta misslyckanden för kultursverige, eller snarare kommunen Norrköping, torde i dagsläget vara nedläggningen av Konstforum (där undertecknad deltog i sin första utställning), och Stadsmuseumets ovissa framtid. Förestående gör mig mest deprimerad. Tyvärr råkar jag vara såpass bevandrad i politik/ekonomi vs kultur att hela situationen bara är ett nervgnagande, obestridligt, faktum. Det spelar ingen roll hur många stenar man skulle kasta, eller vem man skulle gisslanta. Man kan inte trolla fram skattepengar genom raseri eller våld.
I apatin tror jag inte på mirakel, så donationer till kommunen från snälla, rika, borgare lär vara uteslutet. Under rådande omständigheter tycker jag synd om kulturpolitikerna. Själv hatar jag ekonomiska pussel. Snacka om hjälplöshet.

Någonstans håller jag ändå tummarna. Hoppet är inte utbränt för Stadsmuseumets del.  Någon nämnde fågel Fenix i dag. Kanske är det så det kommer bli. Ur askan. En negativ jävel skulle här säga att fågel Fenix är en myt. Håll käft!, säger jag till dig i brist på bättre uttryck.

Isolde

6 April 2009.

Börjar tro, att allt jag kan om kärlek, är sådant jag läst mig till.
För misstag, tycks jag inte kunna lära mig av.
Försökte mäta en pojkväns hjärta en gång.
Bad honom att stå still och hålla siffror i minnet,
medan jag gav mig i kast med ekvationer,
och vår relations gyllene snitt. 
Trodde jag fann svaret där.

Nästa gång jag kalkylerade,
så stämde ingenting.

Sedan försökte jag hitta våra namn
mellan raderna
i pocketböcker.
Men när jag försökte förklara,
blev han döv, pillade i sitt hår och
såg bort mot horisonten.
”Det ska kännas som för Isolde”
sa jag.
Men han,
orkade inte ens ta fram
sitt uppslagsverk.

Systra mi.

6 April 2009.

Skulle jag ha haft en syster
så skulle jag ha sovit underst.
Gömt mig bland lakan, pillat på mörkret,
försökt skrämma henne och sagt att:
”monstret här är verklighet”,

Under sin himmel av lysande plaststjärnor
skulle hon se ned på min kropp;
lik en prick i Pacman,
och vänta på den dag
då världen slukar mig hel.
För jag vet vad hon tänker.
Jag vet vad hon tänker.

Det är jag som håller i det hon gömmer.
Det är jag som smeker det hon glömmer.
Jag är den papperskorg hon kastat
sina misslyckanden i.

Och den dag hon fyller 20 år,
då hon försöker somna i en älskads famn,
ligger jag kvar i mörkret
och nynnar visor från hennes barndom.
Så att hennes öron blöder.
Så att hon alltid minns.

Den svarta bädd jag sover i,
är faktiskt en del av dig.
Det du göder mig med;
Alla dina besvikelser,
Spyr jag sedan ut över dig.
För så bakfull kommer du att ha fått mig.

Brand på Tröstakuten

5 April 2009
Dedikerad Snusmumriken.

Jag vill kunna säga till dig
att på bussen
sitter han längst bak
och kurar ihop sig.
Att han funnit en vrå
varifrån han tyst kan se sin älskade;
dig, då du kliver på.

Att på natten är han nära;
sökandes dig
och din ensamhet
och din sorg att bära
åt dig.
Och när klockan slår tolv
försöker han dra upp dig
där du ligger och kramar ditt golv.

Men jag kan inte vara någon tröst.
Hjälplösheten gör mig handikappad,
och bryter min röst.
Så allt jag kunde säga var:
”jag är så hemskt ledsen”.

Om det där II

15 November

Jag biter mig fast vid min ensamhet
”Den är det enda jag har, 
ni ska aldrig få ta den ifrån mig!”
Önskar att du kunde se mig nu;
såhär bar mentalt.
Det är en spricka i min fasad,
så nu kunde du komma nära.
Sticka dina fingrar i revan
och kanske ta dig ända in.

Om jag kunde erkänna
att jag lider
skulle du älska mig då?
Vårda min svaghet,
kyssa mina brister.
säga:
”Hej!
jag orkar inte heller
gömma mig mer.”

Om det där I.

11 November 2008:

Någon som kanske ser mig;
Plötsligt hör jag till och
jag slutar vara en främling

Även jag gör fotspår i sanden
Även jag landar på jorden och hon säger:
”Välkommen. Du är sen.”

Såhär mycket människa har jag aldrig varit.

Bitar från Stockholm

27 oktober. På tuben:

Jag sitter på den där röda linjen som går mellan Ropsten och Norsborg. Urbant sådär, jag känner att jag är något att räkna med. Flytt till mitt storstadsjag, poeten med konstnärssjälen, den där viktiga människan som sprider budskap och berättelser. Hon som först och främst tror, och skriver om sitt hopp. På tuben är jag någon som hör dit. Till stadskärnan, till mänskligheten. Hemliga sällskapet för fundersamma individer. Mitt fiktiva hem, men åtminstone ett hemtrevligt hem.

Från Tullinge. Pendel:

Jag hann vara i Tullinge i fyra minuter, sedan tog vi pendeln tillbaka igen. Han undrar om jag är arg, sedan att jag hatar honom. Att jag är besviken och ledsen, och tycker att han är en svag idiot. Han förstår om jag gör det säger han, men jag skakar bara på huvudet. Så många namn man kan ge sig själv.
Jag sitter där och ser på människan som ska ge mig värme och kärlek och flykt snart. Tills telefonen ringer med meddelanden om självmordshot om han är med mig. Om han tar mig hem. Om vi ser på film. Om han kanske håller handen om mig som ingen annan just nu får tillåtelse till.
”Du är ju faktiskt min pojkvän”.
Så han lovar att komma tillbaka, lämna mig på stationen, och hämta sin gråtande flickvän. Sedan frågar han om jag hatar honom för det, för att jag hamnar i kläm och sånt där.
Det är konstigt, för när jag ser på människan som svikit sina löften och ömma kyssar, är jag så förbittrad att det slår om. Mot mig lutar ju bara en människa som det är synd om. Så jag svarar nej.
”Av oss är det jag som överlever ditt förhållande.”
Jag vet inte om han förstod det.
Han skrattade bara. Undrade varför det är lättare än att gråta. Sedan började vi prata om långkalsonger, och han skrattade lite till. Han såg aldrig om jag log med sitt huvud kurat mot mitt bröst. Det gjorde jag inte. Allt jag kunde tänka på var pennor och papper.

Tillbaka i Vårberg:

Allt är sveda och klåda. Vattenblåsor.
Som att mitt huvud gått tre mil i för trånga skor med niocentimeters klack av plast. Egentligen skulle vägen fram kanske bara ha varit några kilometer, men det här huvudet går lätt vilse.
Skavsåren är mest mitt fel. Kanske doktorns också, för han glömde ge mig kartan när jag föddes.
Det funkar inte att följa sina drömmar samtidigt som man rationaliserar bort dem. Ännu mindre fungerar det om man samtidigt drömmer bort sitt förnuft.
Den här marschen framåt saknar taktkänsla, den är som en treårig trummis framför kastrullerna.

Kärlekssviten del III

2 oktober 2008.

Alla mina idoler är skitstövlar.
Kvinnomisshandlare.
Otrogna.
Chauvinister.
Hämmade.
Svartsjuka.

Rädda.

Hur kommer det sig
Förresten,
Att alla tomhål ska fyllas med kärlek?
Vi stoppar in det i de mest otänkbara utrymmen.
Pressar in det som deg genom öronen.
DenskaräddaossDenskaräddaossDenskaräddaoss..
Viskas det i rundgång.

Från vad? Frågar jag.
Från dig själv.
förstås.